Karin Lindell

När man får barn har man ett val. Antingen kan man sätta på sig skygglapparna och städrocken och glatt börja skura köksgolvet samtidigt som man ammar, jonglerar med bajsblöjor, skalar potatis och trallar på den underskattade låten "mamma, är lik sin mamma...". Men om man varken har sångröst eller anlag för golvskurning så tenderar man att bli mer uppmärksam på hur begränsande könsrollerna fortfarande är. Själv har jag märkt att jag inte alltid blir tagen på allvar av män som jobbar på bilverkstäder. Även om det är jag som lämnar in bilen och beskriver felet, så frågar de efter min man när de ringer för att berätta att de lappat ihop bilen med Karlssons klister och tänker ta hutlöst betalt. För som den kvinna jag är har jag tydligen oerhört svårt att ta till mig enkel information som inte rör bullbak, blöjor eller smink. Jag antar att jag borde förklara för bilreparatören att min man tyvärr inte kan ta samtalet just nu. Han har gått för att jobba i gruvan, och måhända slakta ett par vildsvin med sina bara händer på vägen dit. Jag skulle förstås kunna ta ett meddelande, men jag har tappat bort mitt läppstift så jag har inget att skriva med. Dessutom kan jag tyvärr inte skriva förgasare utan att fnittra hysteriskt och tappa mitt tuggummi. Och om du ursäktar mig så måste jag gå och plocka ögonbrynen och vaxa bikinilinjen nu.

För alla vet ju att det krävs en snopp för sådana saker som att köra bilen, tanka bilen och för att byta olja i bilen. I själva verket är det ju snoppen det enda verktyg man använder när man byter olja. Men fråga mig inte på vilket sätt, ty det kan ju inte jag veta, jag är ju kvinna. Men jag antar att all information som rör saker såsom verktyg, mekaniska saker och lämpliga dimensioner på bärande träreglar helt enkelt lagras i snoppen, och kommer fram vid passande tillfällen. Det är antagligen därför män är så rädda om sin snopp, en felplacerad bandyboll i hög hastighet kan ju leda till att den skadade mannen aldrig mer kan använda en skruvtving eller programmera videon.

På motsvarande sätt är min kropp tydligen inte bara ovanligt lämpad för barnafödsel, utan rent biologisk sett är även mina händer formade för att på bästa möjliga sätt kunna fatta ett strykjärn, diska en gryta och göra rent en toalettstol. Märklig nog, och måhända även lite opraktiskt, så är resten av min kropp designad för att bära obekväma underkläder. Men vem är jag att ifrågasätta evolutionen?

Att männen tjänar mer än vi kvinnor är dock inte så konstigt. Det är deras hämnd. De är helt enkelt sura för att vi kom på det där med att låtsas vara dumma och svaga först. För tänk så mycket vi slipper göra. Ingen man kan med hedern i behåll neka en kvinna hjälp med att mosa en äcklig spindel. Dessutom rensar min man alltid avloppen utan diskussion, bara för att jag säger att det är läbbigt. För att inte tala om vilken service man kan få i byggvaruhuset med repliken "ursäkta mig, kan du såga den här brädan? Jag skulle gjort det själv, men mina bröst är tyvärr i vägen."

Det är uppenbarligen någon unge som fyllt år på barnens dagis. Varje natt i en veckas tid så har Ellinor vaknat vid tretiden, satt sig på mitt huvud och sjungit "ja, må hon lera, ja må hon lera, ja må hon leeeeeeeeeera".

Jag tycker det verkar som om dagis har ett märkligt sätt att fira födelsedagar på. Eller så är det hela bara någon form av play dough- förbannelse, som drabbar sådana som vi som kokar vår egen lera istället för att köpa små burkar som är femton gånger så dyra och inte alls smakar lika gott.

Jag har beställt en ny diskmaskin. Från Bosch. En helintegrerad. Enligt Bosch är deras maskiner så tysta att det kan vara svårt att veta om maskinen är igång. Därför "introducerar Bosch nu en lika fascinerande som genial lösning: Info Light." Vilket innebär att en röd ljusprick lyser på golvet när maskinen är igång - och när ljuset inte lyser så vet man att maskinen är klar!


Jag vet inte om jag tycker att det är så himla fascinerande. Det hade varit mer facinerande om Carl Bildt hoppat ut ur maskinen och ropat "färdig - kom och töm!"

Fast det vore förstås inte genialt.

Nä, nu är jag trött på teve. Jag börjar misstänka att teveserier och filmer inte alls är verklighetsbaserade.

Gravida kvinnor springer alltid runt i kortkort och högklackade stövlar, istället för att klä sig i mjukisbyxor i andra månaden och slänga sig på soffan och säga "vad fan, jag ska ju ändå bli tjock, hit med en ask Alladin till!" Och sedan föder de barn på ett lagom skojigt ställe, typ i grannens bil, innan de hoppar i sina gamla jeans (de där stövlarna har de förstås inte ens hunnit ta av sig) och hånglar med förlossningsläkaren.

Vilket är totalt orealistiskt. Som om förlossningsläkaren skulle ha tid att stanna och hångla!

Jag har blivit tillsagd att jag inte får säga dagis, eller dagisfröken, ty detta är nedvärderande. Tydligen kommer ordet dagis från begreppet daghem, som enligt säkra källor var en "förvaringsplats för barnen medan föräldrarna arbetade".

Ja daghem är ju helt klart ett skällsord. Att antyda att det är som ett hem på dagtid - fy skäms! För själva grundbetydelsen av ordet "hem" är ju "förvaringsplats där man kan lägga barn" med tillägget "ett vakuumliknande ställe som ungarna passerar på vägen till förskolan där de lägger grunden till det livslånga lärandet."

I en intervju med en före detta dagisfröken, numera förskollärare, kan vi därmed höra uttalande såsom: "Ja, förr så förvarade vi ju bara barnen här medan föräldrarna jobbade. Men sedan kom ju läroplanen, så jag läste den och då gick det upp ett ljus för mig. Då började jag leka pedagogiska lekar med barnen, istället för att stoppa in dem i byrålådor och tejpa igen locket."

Nej jag hånar inte förskolan. Jag beundrar förskollärare och tycker de gör ett jätteviktigt jobb. Det tycker även alla jag känner. Så det faktum att jag kallar dem dagisfröknar antyder inte att de bara förvarar mina barn åt mig. Precis som det faktum att jag ibland kallar en hund för vovve inte förringar det faktum att hundrackarn kanske är Best in show. Dagis är ett barnvänligt ord, därför använder jag, mina barn och till och med mina barns dagisfröknar det. Ibland kallar jag dessutom frisören för "frissan" och läkaren för "farbror/tant doktorn". Själv har jag läst på lärarhögskola och universitet i sex år (och nä, det var inte för att jag fick gå om alla kurserna hela tiden) och kallas oftast för "fröken" när jag jobbar. Vilket förhoppningsvis inte gör mig till ungmö.  

Ja, förskolan är annorlunda nu än förr, precis som resten av samhället. Till exempel har jag hört att mammor förr hade en annorlunda syn på hur man uppfostrade barn. Så då kanske jag bör kräva att mina barn kallar mig för något annat än just "mamma" eftersom det ordet antyder att man bör låta spädbarn vädra lungorna genom att skrika lite?

Om de som jobbar inom barnomsorgen får mer respekt om min tvååriga dotter refererar till dem såsom "förskolläraren" istället för "dagisfröken", fungerar det inom andra områden med? Om man kallar föräldraledighet för "chefsposition inom närings- och avfallshanteringen med spetskompetens inom kub-byggnadsraseringen", vill alla pappor vara föräldralediga då?

Jag vet inte hur man höjer statusen på ett yrke, men högre lön har nog större betydelse än en ny titel. När man kom fram till att städare var en trist benämning på ett yrke och bytte namn, så resulterade det knappast i att tusentals ungdomar stormade städföretagen och skrek "jag vill vårda lokaler! Ge mig en orenlighetsackumulator (dammsugare) omedelbums!" Det hela är som att tro att jämställdheten påskyndas av att vi kallar alla kvinnor för Göran. Dessutom - om man nu vill höja statusen på ett yrke så är ordet "skola" inte det bästa man kan välja. Prova med "näringsliv", "datoriserad" eller "läkare" istället.

Jag lyssnade på radion i bilen och hörde en kvinna berätta om sin nya stickbok. Det var tydligen inte en vanlig stickbok, utan de hade försökt göra den med lite humor.

Hur stickar man med humor? "Ja jag stickade den här tröjan till min man, men jag gjorde tre ärmar istället för två! Det tyckte i alla fall jag var jätteroligt. Dessutom gjorde jag den lite, lite för liten. Ha ha!"

Eller är det själva stickbeskrivningarna som är humoristiska?  "Sticka en avig, två räta...nej vi skojade bara, två aviga ska det ju vara! Och sedan repar du upp alla maskorna, stoppar stickorna i öronen och lägger garnet på huvudet och dansar runt rummet. Glöm inte ta av dig alla kläderna först! Nähä, nu skojade vi visst igen - klart du inte ska ta av alla kläderna. Behåll behån på, annars skulle det ju se knasigt ut!"

I dag har vi bakat bröd. När jag satte igång degmaskinen och degen började snurra hojtade Ellinor entusiastisk "håll i dig degen!". När bakmaskinen stannade kikade hon ner i skålen och frågade bekymrat "hur gick det?".

I går klagade min man på att han inte kunde läsa min blogg, eftersom han inte kan koncentrera sig när jag tittar på honom med mina stora ögon. Det kallar jag kärlek.

Idag klagade han på att han inte kunde läsa den för det var för mycket text och för lite bilder. Så här är en bild till min kära make. Det löser förhoppningsvis minst ett av hans problem.



Obs. Bilden är något redigerad. Det tog mig tjugo minuter att fixa det. Det kallar jag kärlek. 

Fuskigt nog så får snuskigt rika människor en massa förmåner och rabatter på grund av att de har pengar. De får bli VIP-kunder och guldmedlemmar och de får ställa hur dumma frågor som helst utan att expediten himlar med ögonen och säger "ja jag vet att det finns anti-röda-ögon-knapp på den här kameran, men det är inte samma sak som att det automatiskt borde finnas en tjugo-kilo-mindre-knapp". På husvisningar pratar mäklaren med de synbart rika - och han säger inte bara "ta av de där skorna, det kan bli repor på golvet".

Har du lite pengar på banken får du runt noll-komma-noll-nästan-ingenting-procent i ränta. Har du mycket pengar på banken så är plötsligt räntesatsen mycket högre. Råkar du heta Vickan eller Kungen och äger ett par slott så får du en häst och en plastig schlagerstjärna i födelsedagspresent. Heter du Jimmy och äger en kolonistuga så ska du bli glad om du får en hemstickad kofta av tant Ulla och en dosa snus från Överskottsbolaget. Så orättvist, speciellt eftersom Jimmy alltid gillat plaststjärnor.

Men nu har jag äntligen insett att alla kan bli speciella inom sitt område och snart är min tid här. Närsomhelst nu blir jag VIP-kund på internetbanken. Jag väntar bara på brevet där det står:

Kära Karin Lindell.

Du är en av våra bästa kunder! Ingen utnyttjar vår tjänst så ofta som du gör. Ingen annan kan som du utföra trehundratolv transaktioner på en och samma dag. Först för du över en stor summa pengar på sparkontot. Sedan kommer du på att ni ska spara till barnen också, så då för du över femhundra kronor vardera till deras konton. Fast sedan inser du att om några år kommer ni nog ha mer pengar, så då kan ni spara till barnen då istället. Just nu har nog barnen mer nytta av nya skor, en ny trappgrind, lite fiskbullar och en ny tröja. Till mamma. Så hon inte fryser i lekparken.

Så du flyttar pengarna till ditt eget konto. Därefter får du dåligt samvete och för tillbaka ett par hundralappar. Men oj, elräkningen är visst inte betald, tänker du, och flyttar alla pengarna till räkningskontot. Förutom femhundra kronor som du sätter in på din mans konto för det är minsann dags att köpa nytt busskort. Förresten behöver ju bilen tankas. Och vore det inte trevligt med en ny matta? Maken kan ju faktiskt gå till jobbet. Så då sätter du in busskortspengarna på räkningskontot, som nu är oroväckande fullt eftersom hälften av räkningarna inte dras förrän om några dagar och tänk om någon länsar det kontot? Bäst att flytta lite pengar till ett annat konto. Så kan du ju logga in imorgon och flytta tillbaka pengarna.

Tack för att du får det att kännas som om internetbanken är världens viktigaste uppfinning! Som ett litet tack erbjuder vi dig härmed ett handledsstöd med vår logga tryckt med äkta blod(du måste vara bra trött i armen efter allt knapptryckande), samt en liten söt piraya som älskar pussar och är så tam att den gärna äter direkt ur handen på dig! Prova gärna direkt!

En duktig mamma låter barnen hjälpa till med hushållsarbetet. Problemet är bara att det tar längre tid, och resultatet blir inte alltid det önskade. Dessutom undrar jag verkligen om försäkringen täcker sådana saker såsom vattenskador orsakade av att man låter sin två-åring hälla ut sisådär sjutton liter vatten på köksgolvet. Räknas det som en olyckshändelse om det upprepas tre gånger dagligen? Får man ersättning om man lovar att det inte var meningen?

- Nej, nej snälla försäkringstantgubbe (könsgardering), jag gjorde det inte med vilje! Tro mig jag hade faktiskt inget val - ungen gallskriker om hon inte får diska och alternativet är att sätta henne framför Pingufilmen istället. Och då är jag en dålig mamma!

Eller så kan jag ju bara blåljuga.

- Vadå vatten? På hela golvet? Och in under diskbänken? Och droppat ner i källaren? Och sabbat tvättmaskinen också? Nä, ingen aning vad det kan ha kommit från.

Hm, kanske dumt att blogga om det under eget namn. Fast jag heter inte Karin. Det har jag aldrig gjort.

Mvh Elsa Andersson.

PS. Jag har inga barn. Och inget hus. Bara väldigt stor fantasi.

Oj, jag glömde visst hålla mig till min nya stil:


Fräck försäkringsman finner förtvivlad frus framställning falsk. "Fy fan för fukt", frustar frun, förlorar fattningen fullständigt. "Fy för fusk" fnittrar fåniga försäkringsmannen, förfalskar fyrdubbel faktura. Frun fräser frustrerat, fattar fatölen för förströelse.