Karin Lindell

Jag sitter och tittar på Nobelmiddagen. Till min förvåning är jag inte med i år heller.

Och jag som redan skrivit ett tal och allt. Jag skulle uttrycka mig kort och kärnfullt och bara ta med det viktigaste.


"Tack, tack, tack. Så, så nu får nu sluta applådera. Okej då, applådera lite till. Oj, vilka härliga busvisslingar ni får till! Nä, nu får vi lugna ner oss lite. Och ni fyra muskulösa unga snygga killar får allt dämpa er lite eller gå härifrån. Det bästa är nog om ni går till min loge och väntar på mig där. Ta den gröna flaskan på sminkbordet och smörj in varandra med olja så kommer jag strax.

Sådärja. Över till det viktiga. Först vill jag nämna min mellanstadielärare Agneta. Här får du för att du kallade mig för problembarn (fyll i med valfri gest). Jag vill även passa på att nämna Karl, Stefan och Lisa. Nu kan ni be hur mycket ni vill, men jag tänker inte vara med och bygga någon tråkig snöborg. What goes around comes around (måste ju infoga lite engelska med tanke på att nobelpriset är en världshändelse). Och så vill jag tacka min man för det där du gjorde häromnatten, du vet vad jag talar om (blinkar skälmskt). Jahapp. Ge mig mina pengar. Nu ska jag gå och köpa godis."