Karin Lindell

I dag har jag varit ute och surfat på Internet. Och med det menar jag förstås att jag tog med mig den bärbara datorn i bilen och körde runt i villakvarteret. Tydligen är det så man gör när man vill få bättre mottagning på sitt mobila bredband. Hemma har jag ingen mottagning alls, bäst mottagning har jag om jag kör upp för backen, svänger höger två gånger och parkerar utanför det gula huset. Hyfsat mottagning har jag vid skolan, i närheten av bron och mitt i fyrvägskorsningen ett kvarter bort.

När Tele2 sa att jag nu skulle kunna surfa överallt, så trodde jag faktiskt inte att de menade att jag skulle bli tvungen att surfa precis överallt.

Nä, nu måste jag köra hem och natta barnen. Dessutom börjar snubben i det gula huset blänga misstänksamt på mig.

Jag är jättebra på många saker. Speciellt på sådan där falsk blygsamhet

När någon berömmer mig för en krönika som jag svettats ihop under en tvådagarsperiod så säger jag "äsch, den där. Den skrev jag ihop på en halvtimme. Eller var det en kvart? Den skrev sig praktiskt taget själv, i sömnen. Det var faktiskt inte ens jag som skrev den. Det är helt enkelt en utskrift av min mans snarkningar"

Det kan förstås vara ganska odrägligt med sådana personer som jag, men å andra sidan så försöker jag kompensera det med lite falsk skrytsamhet. Som när min dotter för första gången stod själv och bara höll i sig med en hand så ringde jag runt till alla kompisar, släktingar, vagt bekanta och några slumpmässigt utvalda personer i telefonkatalogen, och berättade att hon nu praktiskt taget kunde gå själv. Och så råkade jag kanske lägga till att jag gått ner i vikt, lärt mig laga sufflé samt att min man tagit flygarexamen.

Vilket är lite jobbigt eftersom det var sju månader sedan, och min dotter fortfarande inte går. Eller jo, det har hänt att hon gått fem meter, hur stadigt som helst, men sedan ler hon bara hånfullt åt mig och kryper vidare med en strumpa i munnen och en kastrull på huvudet. Och kvar står jag och försöker förklara för hela bekantskapskretsen som just anlände att i vanliga fall går hon, men idag har hon en krypdag. Antagligen för att hon utvecklas så mycket språkligt, och måste lägga energi på det.

-Eller hur mammas lilla gumma? Du pratar ju så bra nu! Säg "där är napparna". Precis som du sa det igår. Säg det nu gumman. Säg det, säg det.

-Ääääh? säger Ellinor och tuggar lite extra på strumpan innan hon beger sig till toaletten för att slicka lite förstrött på toaborsten.

Och kvar står jag. Utan sufflé, med tjugo kilos övervikt och en man som vägrar köpa en lämplig flygarklädsel på Överskottsbolaget, ha på sig en basker med vingar och säga snuskiga saker såsom "kom igen baby, jag har fällt ut landningsstället åt dig".

I dag när jag städade Samuels rum hittade jag Boccaccios bok Decamerone i hans säng. Jag är lite osäker på hur jag ska reagera på detta. Ska jag vara stolt över det faktum att hans godnattlitteratur består av en gammal bok från 1300-talet? Eller ska jag oroa mig för att han snart ber mig förklara begreppen "oskuld" och "älskog"?

I dag målade jag och barnen med vattenfärg. Samuel målade väldigt mycket och väldigt svart. "Så duktig du är Samuel" sa jag uppmuntrande (man vill ju gärna att ens barn ska bli ett konstnärligt geni). "Ja" sa Samuel. "JAG är mycket duktig. Ellinor är INTE duktig. Hon är bara konstig." Och så blängde han strängt på Ellinor som vid tillfället ifråga var strängt upptagen med att doppa tårna i målarfärg samt äta upp en pensel.

Av någon anledning tror jag inte att den där konstigheten kommer ligga Ellinor till last om hon väljer att slå in på den konstnärliga banan.

Ellinor har tillbringat frukosten med att sno andras mackor, slicka av pålägget och kasta resten på golvet. Hm, jag tror jag stryker servitris från listan över möjliga framtida yrken. Och när jag ändå har listan framme stryker jag nog discjockey också, eftersom effekten av en brio tågbana i cd-spelaren helt enkelt inte är vad de flesta nattklubbsägare eftersträvar.

Som vanligt får jag ett totalt obegripligt brev från Tele2 och beslutar mig för att ringa upp. En charmig röst meddelar att beräknad väntetid är 35 minuter. Tack och lov har jag högtalartelefon så jag sätter igång den och använder mina händer till något vettigare.

Som att byta blöja. Göra lite kaffe. Dricka lite kaffe. Sortera reklam. Sätta igång en diskmaskin. Torka av bordet. Torka av tripp trapp-stolen. Torka av golvet. Dricka mer kaffe. Jaga Ellinor som tar loss alla plupparna på briotågbanekopian och äter upp dem. Gå på toaletten för att kissa ut allt kaffe igen.

Och då hör jag en röst från tvättkorgen. "Hallå? Hallå?"

Gud vad pinsamt. Jag som inte tvättat på jättelänge.

Man lär sig mycket om sig själv när man har barn. I morse meddelade Samuel att han hade lagat min favoritmat, vilket visade sig vara cheerios med vatten och lite timjan. Jag blev väldigt överraskad. Själv hade jag antagligen tippat på att favoriträtten var parmesanpanerade och gorgonzolafyllda kycklingfiléer.

Varför, varför, varför fotograferar folk sina möbler utomhus när de ska lägga ut bilder på blocket? Exakt vilket intryck vill de ge eventuella köpare? "Hej, jag säljer min gamla bäddsoffa. Säljes på grund av platsbrist. Den står här bredvid syrenbusken och nu hade jag tänkte plantera en rosbuske där. Mycket gott skick, har nästan inte alls regnat på den"

Eller är det kanske så pass stökigt hemma hos dem att det går snabbare att bära ut bäddsoffan från gästrummet, kånka den nedför trappen och släpa ut den i trädgården, än att städa undan så pass mycket att de slipper ha med sina smutsiga underkläder och förra veckans disk på bild? Och orkar de i såfall bära in bäddsoffan sedan, eller står den kvar bredvid mellan brudspirean och syrenen tills någon hämtar den?

Fast de vill kanske vara så anonyma som möjligt. Om de fotar bäddsoffan inomhus så kanske någon skulle kunna dra slusatser av deras tapeter. "Aha, hon är nog singel, har gott om pengar, bor på Konstapelsgatan och gillar verkligen killar som inte använder schampo. Jag ringer med detsamma!"

Det är förstås även därför de inte ens använder sitt riktiga förnamn i annonsen, utan kallar sig för "Fru Bäddsoffa" istället. Och som köpare känner man ju sig extra speciell när man ringer upp en främling på mobilen, frågar efter Fru Bäddsoffa, och undrar om syrenbusken ingår eller om man helt enkelt ska klippa loss de grenar som växt igenom armstödet.

I dag hade vi barnvakt medan jag och bilen hade en dejt på verkstaden. Vi hade faktiskt jättemånga barnvakter. När Ida, den vuxna barnvakten, hade Ellinor i sitt knä kom Agnes, den något mindre barnvakten, och sa "maaaaaamma, kan vi få låååååna Ellinor nu?".

Ellinor är självklart till utlåning. Nu när jag tar mig en snabb titt i hennes kalender ser jag att hon faktiskt inte är uppbokad klockan fem i morgon bitti. Kom och låna lite bara!

Att ta ett långt härligt bad med skum och allt är härligt. Speciellt om det är ens man som tar det tillsammans med ungarna.

Mitt bästa bad på länge faktiskt. Men jag blir ju inte så ren förstås.

När Samuel för första gången sa "jag älskar dig mamma" så blev jag så rörd att jag grät en skvätt. Men nu känns det lite som om de där orden devalverats. I dag har Samuel sagt att han älskar sin gröna krita, sin tröja, en tom burk, samt en liten plastmojäng som sitter fast på hans play dough-maskin.

Fast jag är i alla fall hans favoritmamma säger han. Hans enda också såvitt jag vet.

Klockan är strax efter elva. Hade det varit en ledig dag för tre och ett halvt år sedan, dvs f.b. (före barn) så hade jag just vaknat och klätt på mig.

Men idag har jag hunnit fixa frukost och mellanmål, tvättat två maskiner, städat, byggt med duplo, vattnat blommor, diskat och bakat. Nu tog jag alldeles precis ut den andra plåten med lussekatter ur ugnen.

Å andra sidan har jag inte hunnit klä på mig än.

Precis när Ellinor håller på att somna så ringer telefonen. Jag kastar mig över den, noterar att det är skyddat nummer och konstaterar att det måste vara min man som ringer från jobbet. Typiskt honom, han lyckas alltid ringa mitt i nattningen.

Alltså svarar jag, fortfarandes sjungandes vaggvisan eftersom Ellinor inte riktigt kommit till ro än och för att tydligt signalera för min man hur olämpligt han ringer. Någonstans efter "sov nu gumman, la la la" abryter min man mig och säger "Eeeeeh....Hej, jag heter Kristoffer, vi skulle komma till dig och demontera en tank?"
"Konstigt" tänker jag förvirrat. "Min man brukar inte presentera sig. Och dessutom heter han ju inte Kristoffer."

Vid närmare eftertanke var det lite synd att det inte hade någon effekt när Samuel drog ur sladden tidigare.

Städa, städa, städa. Det är det enda jag gör nuförtiden. Så här ser en vanlig dag ut: Städa, städa, frukost,städa, städa, städa, lunch, städa, söka jobb, städa, städa, middag, städa, städa, sova. Och snart får jag väl jobb som städerska, antagligen på en högstadieskola där ungdomarna hånflinar och kastar cigarettfimpar på mig. Tills de får reda på att jag egentligen är en välutbildad lärare, då kastar de tegelstenar istället.

Sedan får jag Nobels Städpris. Iklädd blommig städrock tar jag emot mitt diplom som består av en wettextrasa där det i guldskrift står "plocka upp efter dig, din mamma jobbar inte här". Naturligtvis får man inga prispengar, för alla vet ju att en notorisk städerska bara skulle bränna dem på Ajax Ultra och kökssvampar. Sedan håller jag ett tacktal: "Först och främst vill jag passa på att tacka mina barn. Utan dem hade det här aldrig varit möjligt. Ty utan dem hade det inte funnits något att städa. Därför vill jag överlämna denna Nobelwettextrasa till dem, så att de bär med sig den i livet och torkar av äckliga cafébord och parkbänkar innan de sätter sig ner. Amen."

Nu måste jag fortsätta städa.

Jag glömde ju berätta om gårdagens enskilt viktigaste händelse. Killen i kassan på Willys bad om att få se min legitimation när jag handlade tre folköl.  Vilken trevlig ung man. Jag tror att jag är kär i honom. Hoppas att han är singel och att han inte har något emot att jag är gift.

Min man och jag är verkligen det perfekta värdparet. Speciellt i kombination med en unge i trotsålder, och en i mosåldern. Ungefär så här lät det under kvällens middag med svärfar och hans sambo:

"Kom in, kom in, jag har inte tid att hälsa för jag är varken klar med middag eller städning. Men slå er ner och lår er underhållas av Samuels "skrika och slänga sig på golvet"-föreställning. Hoppas att ni uppskattar den, han har övat länge. Skulle ni tröttna så går det bra att i stället betrakta Ellinor som gärna ställer upp och slickar på era bestick. Fast bara på gafflarna, knivslickandet står Samuel för eftersom det är viktigt med rättvisa. Skedarna är det dock katten som slickar på, fast oftast inte förrän efter det att ni ätit.

Sådärja, hoppas att det ska smaka. Ta gärna lite mer potatis svärfar. Är du kissnödig Samuel? Och lite mer kött kanske svärfar? Säkert att du inte måste kissa Samuel? Kan du skicka salladen, kära make? Samuel du ser verkligen jättekissnödig ut. Eller måste du kanske bajsa?

Oj då, klyftpotatisen blev lite hård. Men om ni hellre föredrar handmosat potatismos så kan ni ge dem till Ellinor. Just nu är hon i och för sig upptagen med att mosa Samuels portion, men hon tar sig säkert gärna an er sedan.

Du får ursäkta men jag hör inte vad du säger. Du kanske kan upprepa det om sisådär ett år eller två när Samuel slutat skrika?

Jaha, och så var det dags för efterätt. Vill ni ha en liten whiskey till den, eller kanske ett par öronproppar?"

Har just lagat viltskav i tortillas enligt spännande recept från matlagandes reklamtant i den lokala affären. På tortillaförpackningen stod det "för beredning, se insidan av förpackningen". Så jag öppnade, tog ut lappen och läste "för beredning, gör små hål i förpackningen och lägg in den i mikrovågsugnen". Det stod inget om vad jag skulle göra med det väldigt stora hålet som uppstod när jag tog ut tillagningsanvisningarna. Tejpa kanske? Klistra?

Jag vet inte om jag ska bli oroad över den låga intelligensen hos människor som tillverkar min mat, eller om jag ska bli lättad över att jag inte är den enda med en hjärna som slutat att fungera.

I dag ska jag städa. Speciellt i köket. Det ska bli så spännande att se hur vår köksbänk egentligen ser ut. Jag har ett svagt minne av den är ganska mörk, men min man hävdar bestämt att den är av ljust trä. Om bara ett par timmar får vi se vem som har rätt.

Någon gång vid den här tiden varje kväll tänker jag "jahapp, dags att gå och lägga sig!". Sedan går jag ner i källaren och hänger upp tvätten. När jag ändå är där passar jag på att rensa lite i en låda med gamla saker, innan jag viker ihop lite torr tvätt och tar med den upp. Därefter borstar jag tänderna medan jag lägger in den rena tvätten i byrålådorna. Då vaknar Ellinor, eftersom ljudet av en byrålåda som långsamt öppnas volymmässigt kan likställas med en ylande varg. Och vargar är naturligtvis farliga och det enda som skrämmer bort dem är tydligen att mamma sjunger samma enformiga gamla vaggvisa femton gånger i rad (ingen gillar min sångröst. Även hundar och hästar springer sin väg och barn somnar som en akt av självförsvar. Till mitt eget försvar kan jag säga att det faktiskt är svårt att sjunga med en tandborste i munnen och tvätt under armen).
 
Vid det här laget har katten kommit på att hon är hungrig så hon har byggt en murbräcka och gett sig på terassdörren. Jag mutar henne med lite mat, stänger av teven, kollar att kaffebryggaren och spisplattorna är avstängda och på vägen ut från köket snubblar jag över Samuels traktor och väcker Ellinor. Vi upprepar vargproceduren fast denna gången blir vargarna inte lika rädda eftersom jag inte har en tandborste i munnen.

Tjugo minuter senare går jag ner i källaren igen för att kolla så att jag verkligen stängde av tvättmaskinen. Halvvägs tillbaka uppför trappan så vänder jag och går ner igen och kollar så att jag släckte lampan. Därefter går jag en runda i huset och rullar ner gardiner samt drar ut sladdar till maskiner som jag inbillar mig kan explodera. Sedan går jag ner i källaren och kollar så att tvättmaskinen inte råkat sätta på sig själv. Jag funderar lite på om jag ska dra ur sladden till den, men kommer fram till att det kan vara spindlar bakom maskinen, och det är dumt att ta några sådana risker.

Väl uppe i huset igen plockar jag upp duplot, gosedjuren, strumporna, skorporna och katten och stoppar ner dem i leksaklådorna. Efter lite funderande och diverse jamande tar jag upp katten igen och bestämmer mig för att släppa ut henne istället. Slutligen går jag till badrummet för att tvätta ansiktet med undergörande medel innan jag smörjer in mig med än mer undergörande krämer.

Sedan går jag och lägger mig.

Fem minuter senare går jag upp och kissar. Och kollar så att jag stängde av tvättmaskinen.

Motsvarande kvällsprocedur för min man ser ut så här: Han borstar tänderna, kliar sig på pungen och går och lägger sig. Fem sekunder senare snarkar han.

I eftermiddag var jag duktig och gick många långa kilometer med barnen. Eller ja, de var väl inte så många, men definitivt långa. Det är en märkligt ekvation att förklara, men enkelt sätt kan man säga att längden ökar proportionellt med ljudvolymen på barnen.

Jag är ju ingen viktväktarexpert, men jag skulle tro att jag faktiskt förbrände exakt så många points som finns i fyra stora chokladbiskvier. Och som ett märkligt sammanträffande så har jag faktiskt precis fyra stycken chokladbiskvier i kylen. Det måste vara ödet.

I dag åt barnen och jag en lång frukost tillsammans. Ja vi satt säkert ner flera minuter allihop, och Ellinor hann äta fyra rätter. Två cornflakes, en handfull yoghurt, en tugga av min macka samt smörgåsrån. Smörgåsrånen envisades hon med att äta med gaffel, vilket är ett bra tips om man är orolig för att de ska få i sig för mycket.

Under halva frukosten hade hon en stor grön snorkråka i vänstra näsborren. Fast mitt i petade hon ut den och satte den i den högra näsborren istället.

Nu ska jag dammsuga efter frukosten så att golvet blir redo för mellanmålssmulorna, samt tvätta kläderna så att de har något rent att kladda ner under lunchen.Och så vill ungarna att jag ska delta i den stimulerande leken "plocka ner grejer i burkar, hälla ut dem och plocka ner dem igen"

En del säger att föräldraledigheten gör en mer kvalificerad för viktiga arbeten. Så jag kommer antagligen få jobb snart. Förutsatt att det finns något ledigt förstås. Har ni hört om Sisyfos ska sluta?

Jag upptäckte just att jag fått en hemsk rethosta, men vid närmare eftertanke så gör det ju ingenting. Ty sedan man fick barn så har man alltid skojiga mediciner hemma. Ungarna är ju sjuka hela vinterhalvåret och varje gång man går till läkaren så får man något nytt utskrivet. "Lite hostig? Jaha här har du en femlitersdunk med Mollipect, ge henne ½ml varannan månad. Ta gärna den här backen med Laktulosflaskor också, ifall hon blir lite hård i magen. Hon ska max ha en miljondels skvätt en gång i kvartalet. Syster Lasse här hjälper dig bära ut grejerna till bilen. Du har väl kombi?"

Vad gör man av allt som blir över då? Jag har kommit över den där åldern då man tror att man blir hög av allt som har en bipacksedel. Jag är numera i den åldern att jag blir hög av extrapriser på mjöl i storpack.

Jag försöker förgäves ge bort allt vi äger och har. Eller snarare allt våra föräldrar en gång ägde och som nu bor i vår källare, och allt min man har gjort i slöjden. Det senare bor nämligen också i vår källare, tillsammans med tapetrester från sjuttiotalet, renoveringsrester, bra att ha saker (rostiga spikar, lite hönsnät, udda sladdar och gammal barnstol som kanske kan användas till att ställa blommor på) och ca 2,1 miljoner spindlar.

Min man tycker att grejerna han gjort i slöjden är fina och har nostalgivärde, och att de dessutom är användbara. Till exempel har han gjort något som han tror kanske är en verktygslåda, och som rymmer en skruv och en halv hammare. Eller så är det ett syskrin, lagom stort för en trådrulle och en knapp.

Ingen har dock nappat på verktygslådan/syskrinet. Ingen verkar heller vilja ha alla våra spindlar, en gammal sekretär, några lagerhyllor och några lådor med handtag som passar utmärkt i vårt gamla skafferi som vi rev ut och slängde när vi renoverade köket förra sommaren (fast lådorna kan man t ex använda till att förvara de där spindlarna i). Om någon känner sig sugen så är det bara att höra av sig så får ni allt detta gratis.

Fast de döda spindlarna tänker jag ta betalt för. Trots allt är det ju precis så de flesta vill ha sina spindlar.

I dag träffade jag en skönhetskonsulent och blev erbjuden att bli försäljare för Mary Kays hudvårsserie och sminkprodukter. Jag gillar verkligen produkterna. Utseende är verkligen viktigt för mig, och de där flaskorna och burkarna ser faktiskt jättesnygga ut där de står i mitt badrumsskåp. Och hur de fungerar i praktiken tänker jag ta reda på så fort barnen blir tonåringar och jag inte måste ha Ellinor under ena armen när jag tvättar mig och borstar tänderna.

Det är förstås frestande med en möjlighet att tjäna lite extra pengar. Jag har bara så svårt att se mig i rollen som försäljare av just smink och hudvård. Jag föreställer mig hur jag kommer hem till unga trendiga singeltjejer för att demonstrera produkterna. Tjejerna har fluffigt hår, bröst som sitter i brösthöjd och tighta välsittande byxor. Själv har jag också på mig tighta byxor (inköpta innan andra graviditeten och fortfarande omöjliga att knäppa), bröst som lätt skulle kunna förväxlas med fotknölar (om det inte vore för det faktum att fotknölar är ganska fasta och hårda) och fluffigt hår (under armarna. Att det ska vara så svårt att raka sig samtidigt som man bär några barn!).

Jag och de spinkiga tjejerna sitter ner tillsammans vid ett stort rent bord (utan tugg- och knivmärken, och utan en liten teckning av något som kan vara en rymdvarelse eller en smurf i ena hörnet). Jag börjar föreläsa om vikten av att vårda sin hud, samtidigt som jag försöker dölja mina egna porer genom att hålla ena armen uppsträckt i vädret så att armhåret fladdrar förbi ansiktet på ett lagom strategiskt sätt. Sedan erbjuder jag mig att demonstrera hur nattkrämen fungerar. Jag smörjer in mig, ber att få låna värdinnans säng och så går jag och lägger mig där några timmar.

Vid närmare eftertanke tror jag att jag ska ta och ringa upp den där konsulenten nu på direkten.

I dag var vi på treårskalas hos Leo. Det går att hitta hur många artiklar som helst om hur man anordnar ett kalas, men inte lika många om hur man uppför sig. Här kommer dock två tips.

* Klä gärna barnen i dubbla lager kläder. Efter tårtan skalar du helt enkelt av barnen översta lagret och vips är de rena igen.

* Se gärna till att det undre laget kläder är rena när ni går till kalaset. Tänk inte "oj, vilken stor fläck det var på den här tröjan. Nåja, hon ska ju ändå ha en klänning över".


Lösryckt festkommentarer: "Kan du ge den till Ellinor? Ja, det är hon den nakna ungen där borta"

Min man kom just hem. Han har varit på en föreläsning. Föreläsaren är tydligen så jämställd att han kallas Kapten Klänning. Så vitsigt!

Jag är också jämställd. Jag kan också göra karriär som föreläsare. Fast jag är förstås kvinna, så jag måste hitta på ett annat alias. Fru Byxor kanske?

Fast numera har vi kvinnor ju tillåtelse att ha byxor. Jag måste nog ha ett lite manligare attribut. Fru Rökrock?

Nej, vi får visst röka också.

Nu har jag det. Fru Kalsong. Jag kommer göra succé!

Fyra saker som gör mig orolig inför Ellinors tonårstid.

* Hon tycker redan att det är okej att vara uppe till tre på morgonen. Och jag är redan trött på det.

* Ett av hennes första ord var "flaskan!". Uttalas alltid med ett utropstecken i slutet.

* Hon pussar vem som helst om de ber om det.

* I bland somnar hon i främmande människors sängar.

Vakna av att Ellinor hoppar på dig och skriker "gagunga" (afrikanskt ord för godmorgon?) Öppna minst ett öga. Ta ner Ellinor från byrån.

Ta på dig ett par trosor. Ta ner Ellinor från matbordet i vardagsrummet. Undvik att slå tuttarna i bordsskivan när du springer  lite lätt hukande för att grannarna inte ska se dig genom det stora fönstret ut mot gatan.

Ta på dig behå. Ta ner Ellinor från matbordet i köket. Passa på att fylla kaffebryggaren med vatten samtidigt som du tvättar bort blomkrukejorden från Ellinors fingrar.

Kissa. Ta ner Ellinor från soffbordet. Raka dig under armarna och tvätta Ellinor en gång till eftersom hon stoppade ner händerna i toaletten.

Öppna det andra ögat om du inte gjort det än.

Sätt på dig deodorant under ena armen. Tvätta Ellinor en gång till. Glöm dock inte tacka henne för att hon hjälpte till att rensa golvbrunnen. Trots allt hade ju ingen annan gjort det på länge.

Häll mjölk i kaffet. Ta ner Ellinor från matbordet i vardagsrummet. Kom på att du glömt klä på dig och sätt på dig den där läckra noppiga klänningen med ett hål därbak.

Ta förpackningen med halstabletter från Ellinor och lägg inte ner onödig tid på att grubbla över hur hon fick tag på den på översta hyllan i vardagsrummet.

Säg godmorgon till Samuel. Ta ner Ellinor från köksbordet och fråga Samuel vad han vill ha på sin macka. Förklara för honom att man inte kan äta flygplan och även om man hade kunnat göra det så hade det aldrig fått plats på en vanlig Pågen guldkorn. Och nej, du får inte oboy på mackan heller.

Värm kaffet i mikrovågsugnen. Drick en klunk. Ta ner Ellinor från byrån i Samuels rum. Bre smör på Samuels macka.

Ta bort smöret på Samuels macka eftersom han gråter hysteriskt och säger att han vill bre själv. Ge Samuel smörkniven och en full smörförpackning och gå och leta efter Ellinor.

Ta ner Ellinor från tevebänken. Ta en klunk kaffe. Leta efter Ellinor igen.

Lyft på bänken i Ellinors rum och hjälp henne loss. Släng den numera tomma smörförpackningen. Ta en klunk kaffe. Fundera på varför det smakar så märkligt.

Ta ner Ellinor från fönsterbänken i vardagsrummet. Dammsug upp jorden. Ta en klunk kallt kaffe och inse att du bara fyllde på vatten i kaffebryggaren och inget pulver.

Gör nytt kaffe. Ta ut Ellinor från badrummet och lägg tillbaka blöjorna i sophinken. Sätt på en tvättmaskin.

Ta ner Ellinor från köksbordet. Få Samuel att acceptera att man inte kan laga de trasiga blommorna med tejp. Släng dem. Blommorna alltså.Inte barnen. De måste du behålla.

Ta en klunk kaffe. Grubbla lite över varför du är så svettig under ena armen. Lägg sedan ut alla era möbler på blocket, utom madrasserna. För madrasser kan man väl ändå varken klättra på eller göra något farligt med?

Säg till Samuel att sluta hoppa på madrassen. Lyft på den och ta fram Ellinor, som bara är lite plattare än vanligt. Andas. Ta långa djupa andetag. Räkna gärna till tio också. Eller hundra. Eller femtusenmiljoneråttahundratre, eller hur lång tid det nu tar innan barnen blir vuxna.