Karin Lindell

Jag går upp. Tittar lite på mina Pellytrådbackar. Kissar. Borstar håret. Provdrar backarna lite. Gör kaffe. Tar en sväng förbi sovrummet och slänger en blick på backarna. Äter en macka. Ståendes i garderobsöppningen så att jag ser backarna.

Min man tycker att jag är knäpp.  Men han såg inte gårdagens dokumentär om vuxna människor som köper äckligt verkliga dockbebisar och drar runt dem i vagn. Om han sett den skulle han uppskatta min enorma normalitet.

Nu blev jag inringd för att jobba. Men oroa er inte, jag tar med mig minst en pellyback.

Kolla! De älskar också pellybackar!

När man är förälder till två små busiga barn så är det en klar fördel med en bärbar dator. Då kan man ju anpassa sig efter var barnen är. Leker de i vardagsrummet så kan jag skriva i köket. Är de i köket kan jag gömma mig i tvättstugan.

Hur smart som helst.

Vi får inte plats med alla grejer längre. Jag tillbringar dagen med att stå och hålla igen olika skåpsluckor så att leksakerna ska välla ut igen. Undertiden slår Ellinor kullerbyttor i sin säng. Solen lyser in genom fönstret, och plötsligt sträcker Ellinor ut ena handen och ropar "titta mamma, jag har fångat solen!"

Jaha. Och var sjutton ska vi lägga den då?

Vi har fått en ny lekplats i området. Idag har vi testat den, och på skalan "hur mycket sand kan man få in under kläderna på en minut" gav Ellinor den 10 poäng av 10 möjliga.

Nu ska vi utvärdera badkarets egenskaper.

Jag har en ny dator. Det innebär att jag kan skriva blogginlägg mycket fortare än innan. Så det vore vänligt om ni kunde läsa inläggen lite fortare än vanligt.

Vi vill ju inte hamna i otakt.

Ellinor är två år. Det innebär att hon är i en ålder då hon testar mycket.

Just nu är hon inne i en fas där hon testar om hon är Gud. Idag har hon t ex försökt kontrollera vattnet och tyngdlagen. Först fyllde hon handfatet med vatten. Sedan drog hon ur proppen medan hon med ett strängt och bestämt tonfall sa "ut vattnet! Ut!". Vattnet lydde omedelbums och Ellinor suckade nöjt, såg beundrande på sig själv i spegeln och utbrast "jag kunde!".

Sedan lutade hon sig fram, stack sitt lilla ansikte riktigt nära avloppet och väste "och nu - kom tillbaka vattnet!"

Jag känner på mig att Ellinor kommer möta en rad besvikelser framöver.

Efter att jag och barnen lyckats ta oss igenom en hel dag av hushållssysslande och pärlpysslande utan att någon av oss fallit i gråt, så inser jag att vårt nya liv nu har börjat. Det nya liv man får när barnen är så stora att pärlplattorna blir fulla av pärlor innan deras näsor blir det.

Jag vet precis hur det kommer bli framöver. Jag har planerat det i detalj sedan länge. Speciellt middagarna.

Jag och min man ska sitta vid bordet. Det kan vara en vanlig måndagskväll, men vi har ändå kläderna på oss båda två. Min man har inte tagit av sig sin tröja med orden "de kommer ju bara kasta mat på mig ändå" och sedan har han inte tagit av sig byxorna med orden "man vill ju faktiskt matcha". Själv har jag inte bara på mig kläder, utan även smink, en midja och ett leende.

Och sedan ler min man mot mig, bara för att han tycker så mycket om mig, och inte för att jag har potatismos i håret. För hädanefter ska vi inte äta potatismos. Vi ska enbart äta potatisrätter med franska namn och kött som man absolut inte kan svälja utan att tugga. Till det har vi sås som inte serveras i en röd flaska med grönt lock, och trots att maten är väldigt god så är det ingen som slickar på tallriken. Inte heller slickar någon på bordet, på golvet eller på min arm när jag sträcker mig efter mjölkpaketet.

Under en lång stund sitter min man och ler mot mig, och hans leende reflekteras i mina ögon och i våra blanka, rena vitvaror. Och trots att vi just då bara har ögon för varandra så är det ingen som tar tillfället i akt och passar på att äta lite jord ur blomkrukan eller stoppa basilika i lillasysters öron.

Efter maten säger barnen "tack för all den goda blomkålen" och så skuttar de självmant i säng. Kvar finns jag, mina man och tre, fyra timmar av underbar vuxentid. Min kära make passar på att säga romantiska saker såsom "så vacker du är", "jag älskar verkligen dig" och "ja, jag vill jättegärna avfrosta frysen". Själv sätter jag mig i soffan, som är full av mjuka rena kuddar och helt tom på kritor, traktorer, dockor och mystiska pinnar som någon släpat in.

Just när jag ska slå på teven, som bara sänder nyinspelade program av alla mina nedlagda favoritserier, så dyker Dr House upp och ger mig komplimanger för mitt välstädade hem.(För ska man fantisera så kan man lika gärna göra det ordentligt.) Han masserar mina fötter och ställer sedan diagnos på oss allihop. Min man konstateras vara lite knäpp (obotligt, så jag får papper på att det är bäst att ignorera hans vansinniga idéer om att skaffa diverse sportkanaler). Mina barn är lite snoriga, men han vaccinerar dem mot förkylning. Och mot vinterkräkssjuka. Och mot tidiga morgnar. Hädanefter älskar de att sova på morgnarna. Och så jag då. Jag visar mig vara ett missförstått geni. En ovanlig åkomma som genast uppkallas efter mig.

Japp, precis sådär kommer det bli. Jag ska bara plocka upp den där bajskorven som något lagt på golvet, och sätta på mig en tröja som ingen snutit sig i, sedan är jag redo.

Jag känner att jag måste göra ett viktigt klargörande. Mina barn är inte små huliganer som ställer till kaos och oreda var de än far fram. Ellinor älskar faktiskt att gå i skoaffärer. Hon älskar alla skor. När jag ska titta på skor till mig själv så sysselsätter sig Ellinor sig själv i minst en halvtimme. Hon klappar på skorna. Hon kramar dem. Hon radar upp dem i en stor cirkel runt sig och berättar sagor för dem.

Men jag tycker ändå att är lite jobbigt. Speciellt när jag ska fråga expediten om ett par skor finns i en större storlek.

- Jag skulle gärna vilja prova de svarta skorna i storlek 39. Nej inte de som är underst i det två meter höga skotornet. Nej inte heller de som min dotter har på huvudet. Nej de med lite bredare klack. Ja, precis, de hon slickar på just nu. Tack så mycket.

Jag har lite ångest för det här med dagis. Det finns så mycket att oroa sig för nu när ungarna blivit så självst'ändiga att de kan äta grus och maskar utan att mamma tittar på. Tänk om mina gullungar känner sig ensamma? Tänk om de saknar sin lilla mamma? Tänk om de andra barnen äter upp deras maskar?

Men allra mest oroar jag mig över om jag som förälder gör rätt. Borde jag haft dem hemma längre? Borde jag lärt dem stava till sina namn? Eller borde jag kanske lärt dem att man inte äter maskar?

Min senaste noja handlar om kläder. Jag vill vara en medveten mor. En mor som ser till sina barns bästa. En mor som har koll på vilka skor som är prisvärda, sitter bra på foten och inte läcker utan håller fossingarna varma hela långa vintern. Så att de andra föräldrarna kan se på mina barns fötter att deras mor minsann är en modern och omtänksam mor som gått på universitetet, tänker djupa tankar, sopsorterar, går på konstgallerier, kan stava till bävernylon och inte alls sitter hemma på lördagskvällarna och tävlar i chipsätning.

Men vilka skor sänder ut de signalerna? För än så länge har mina barn fått nöja sig med skor som skriker "köpta av en stressad tvåbarnmamma som efter tjugo minuters provande tröttnade på att  krypa in under skohyllor för att hämta fyraåringen, fyraåringens skor, fyraåringens strumpor och fyraåringens skosnöreätande lillasyster, och därför roffade åt sig en näve kängor i okänd storlek innan hon körde hem och hällde i sig två koppar kaffe och en alvedon".

Ellinor är inte så charmig klockan fyra på morgonen. Först sticker hon in fingret i mitt ena öga:

-Mammas öga! jublar hon.

Sedan sticker hon in sitt  högra pekfinger i min vänstra näsborre:

-Mammas näsa! konstaterar hon lyckligt.

Sedan sticker hon in det vänstra pekfingret i min högra näsborre:

- En till mammas näsa! gurlar hon extatiskt och faller nästan ihop av förtjusning.

Därefter försöker hon stoppa in båda händerna i min mun:

- Mammas mun! Med alla tänderna. Hahahahahah! vrålar hon och försöker klämma in sin fot också.

Därefter vandrar enmansupptäckarfärden vidare neråt:

- Tuttarna! TUUT! TUUUUT! ylar hon som vilken normal hormonstinn femtonåring som helst.

Och sedan, den stora finalen:

- Mammas mage! säger hon förjust och klappar entusiastiskt på min mage med båda händerna.

Sedan blir det en kort paus.

- Mammas mage? frågar Ellinor försiktigt.

Lite mer klappande.

- En till mammas mage?

- Åsså mammas mage?

Klappetiklappetiklapp.

- Oj. Nu ja trött. Sova lite.

Att jobba deltid när man har barn kallas för en kvinnofälla. Jag anar varför.

I går gick min man upp, satte på sig kläder, borstade tänderna och bytte en blöja. På Ellinor, inte på sig själv. Sedan gick han till jobbet.

Jag började en hel timme senare, så när jag gick upp gav jag barnen kastammunition, förlåt frukost, städade upp efter kriget, förlåt frukosten, och bytte kläder på de sårade, förlåt barnen. Därefer var det tandborstning, packning av dagiskläder, dagislämning inklusive gråt, och sedan jobb i ett par timmar. På lunchen åkte jag hem en snabb vända, plockade upp posten och ringde till två företag som skickat felaktiga räkningar (en tradition de har). Sedan jobbade jag i några timmar innan jag hämtade barnen på dagis och åkte till affären för att handla inför helgen. Det var så många människor i affären att det hela kändes som en stor fest. Speciellt eftersom Ellinor gjorde en perfekt imitation av en full och klängig snubbe som inte fattar när man säger nej, och envisas med att försöka hångla med ens knäveck efter det att han däckat. Jag kände mig ung på nytt. Sådär ung och lidande som man känner sig när man är femton och tycker att tiden går oändligt långsamt och tror att livet alltid kommer se ut så här.

Väl hemma var det dags för att plocka in varorna, städa och förbereda mat. Ellinor blev så exalterad av detta överflöd av roliga sysslor att hon bet hål i en nyinköpt krämförpackning och hällde ut innehållet på golvet. Sedan kissade hon på sig av förtjusning. Samuel ville inte vara sämre han så han "glömde också att gå på toaletten mamma".

När allt var städat och klart passade min man på att komma hem från jobbet och hojta "tjoho, nu är det helg!".


Idag ska vi åka till Ikea. Jag ska shoppa och min man följer med för att bära grejer och för att hindra barnen från att provstudsa alltför många soffor. Konceptet kallar jag för "mansfällan".

Fördelen med att jobba som timvikarierande lärare är att man får ta del av en mängd nya spännande människors liv. Via bildradion som man lyssnar på när man far runt mellan skolorna.

Igår lyssnade på en tjej som hade ett stort problem. Alla killar som hon träffade och ville vara kompis med, ville ligga med henne. Föreslog hon en fika så jublade killen och tog av sig byxorna. Nämde hon att det vore kul med lite fotboll så tog han fram bollarna. Kanske sände hon ut fel signaler, sa den omtänksamma radiopanelen. Kanske skulle hon försöka säga någonting lite finkänsligt som gjorde hela situationen tydligare?

Själv har jag, naturligtvis, haft exakt samma problem. Och radiopanelen hade fullkomligt rätt - naturligtvis löser man problemet genom att prata. Så här säger man:

- Jag är jättevig och hur böjlig som helst. Jag kan till och med klämma finnar på ryggen!

- Vi måste vara tvillingsjälar! Sällan har jag träffat någon med lika mycket hår på ryggen som jag!

- Jag tror jag är gravid. Hoppsan, det var visst bara gaser!

- Mina intressen är att laga nyttig mat och att röra på mig. Speciellt mycket tycker jag om att röra insidan av min näsa med fingrarna.

- Jag har bara ett fel. Mina ögonbryn brukar växa ihop. Med öronhåret.

1. Två meter lång. Plus minus en centimeter eller så.

2. Tordönstämma som även i viskläge överröstar femton målbrottsröster.

3. Tatuering. För respektens skull.

Jag vikarierar som högstadielärare.

3.  Barnen hjälper till. "Jag är stark" hojtar Ellinor och bär iväg med alla skruvmejslarna samtidigt.

2.  Att byta en sak leder ofta till att man måste byta en annan. Golvet är nyare än gamla diskmaskinen, och lagt utanför den. Så jag måste ta bort golvet för att få ut maskinen. Sedan borde jag lägga nytt golv under maskinen, annars gör diskmaskinsunderlägget inte mycket nytta eftersom det eventuellla vattnet från den eventuella läckan annars leds in under den nya golvet. Fast lägger jag golv kommer nya diskmaskinen högre upp - och passar inte in i den gamla köksskåpsstommen. Och ska jag ta bort den svävar diskbänken fritt i luften (bortsett från att den antagligen inte kommer att sväva, den kommer göra något mycket dramatiskare och våldsammare, och jag lär väl vara under den när det sker). Alltså borde vi köpa nytt vaskskåp från IKEA. Som dessutom matchar resten av köket. Och byter man stomme vore det dumt att inte samtidigt byta diskbänk, med tanke på att den härstammar från tiden då Michael Jackson var betydligt färggladare. Ge mig en halvtimme till så har jag antagligen kommit på att vi måste byta tapeter också.

1. När jag drog ut en metalbit följde ett stort spindelben med. Vilket känns jobbigt för jag tycker att spindlar med sju ben är minst lika otäcka. Dessutom utgår jag från att de är betydligt argare och inställda på hämnd.

Först ringde kyrkklockorna. Sedan sjöng alla.

"Nej", skrek Ellinor. "Inte tycka om musiken. Vart tog ringklockorna vägen?"

"Jag har fingrarna i näsan!" jublade Samuel. "Båda två!"

"Var är ringklockorna?" grät Ellinor.

Sedan knuffade Samuel ner Ellinor från kyrkbänken. Ellinor blev ledsen och lånade mammas nycklar för att leka lite med dem. Ellinor hittade ett skojigt hål att stoppa ner mammas nycklar i. Mamma skrek. Fast väldigt tyst. Samuel kom på att man kunde krypa under kyrkbänkarna. Ellinor försökte blåsa ut dopljusen. Fem meter är inget avstånd för en blåssugen tvååring. Därefter ramlade hon ner från kyrkbänken alldeles själv. Samuel sjöng en egen liten låt. Den innehöll inte orden "Jesus", "Gud", "halleluja" eller "trygg", men orden "näsa", "fingrar" och "jättelångt in" var med.

"Ringklockorna?" snyftade Ellinor.

Någonstans mitt i detta fick en liten Otto vatten på huvudet. Fast det var faktiskt inte mina barns fel.

På det hela taget var det en mycket lyckad tillställning. Samuel har redan annonserat att han vill fira sin födelsedag i kyrkan han också. Och jag tror inte att någon märkte att jag inte hade trosor på mig.

Jag läste någonstans att på fyraårskontrollen på BVC bör barn klara av att rita en gubbe, komplett med huvud, kropp, armar, ben osv. Så idag målade vi lite här hemma. Man måste ju träna. Barnens far hjälpte till och föreslog att de skulle måla av honom. Så här blev Samuels bild:



Det känns som om fyraårskontrollen kommer gå sisådär. Men maken tröstade mig och sa "jag tycker i alla fall att han fick till proportionerna väldigt bra".

Ellinor ville inte måla pappa. Hon bestämde sig för att måla någon helt annat.

Hur kan det ens bli en debatt över saker såsom om pojkar kan ha rosa kläder eller ej? Vad har det med barnens biologiska  kön att göra? Trillar snoppar av vid kontakt med det rosa färgämnet?

Allra mest hatar jag de klädföretag som marknadsför sig genom att säga "vi vill inte göra kläder för tjejer, och kläder för killar - vi vill göra kläder för barn. Så därför har vi i denna kollektionen gjort ett helt vågat plagg som bryter mot alla normer! En t-shirt som är rosa med ett monster på! För killar som är lite konstiga och gillar rosa. Så kan de ju ha den här tröjan med ett otäckt monster på. För fast den är rosa är den ju otäck. En tjej kan ju också ha tröjan. Om hon är en sådan där tjej som gillar monster. Då kan hon ha den här rosa tröjan, som ju är rosa som vanliga tjejtröjor, fast med ett monster. Och på dagis kan pojken säga "jaha det är kanske en rosa tröja, men kolla in monstret!", och flickan kan säga "ja, jag vet att det är ett monster, men kolla hur rosa den här tröjan är!".

Som om det inte vore nog så har vi också gjort en tröja med en fotboll på, och den finns i ljusbrunt och mörkgrönt! Helt könsneutrala färger! Obs, den bruna är något tightare i modellen eftersom den har insvängd midja. Så har vi gjort för att den ska bli lite obekvämare att ha på sig. PS, den är jättesnygg ihop med ett par rosa tights.

Dessutom gjorde vi en massa blåa tröjor med olika fordon, och en massa rosa tröjor med fjärilar och hjärtan. Eftersom vi vet att det är det ni föräldrar vill ha. Men jättefrigjorda och jämställda är vi. På alla sätt och vis. Min man satt faktiskt ner och kissade idag."

Dagens tips. Killar kan ha rosa tröjor med fjärilar. Och tjejer kan ha blåa tröjor med bilar. Allt som krävs är att det är rätt storlek. Och att killen har blå kalsonger så att snoppen inte trillar av.

Dessutom kan båda ha rosa tröjor med monster, men det betyder inte att klädföretaget har gjort en enorm insats för att bryta några könsbarriärer.

När man får barn har man ett val. Antingen kan man sätta på sig skygglapparna och städrocken och glatt börja skura köksgolvet samtidigt som man ammar, jonglerar med bajsblöjor, skalar potatis och trallar på den underskattade låten "mamma, är lik sin mamma...". Men om man varken har sångröst eller anlag för golvskurning så tenderar man att bli mer uppmärksam på hur begränsande könsrollerna fortfarande är. Själv har jag märkt att jag inte alltid blir tagen på allvar av män som jobbar på bilverkstäder. Även om det är jag som lämnar in bilen och beskriver felet, så frågar de efter min man när de ringer för att berätta att de lappat ihop bilen med Karlssons klister och tänker ta hutlöst betalt. För som den kvinna jag är har jag tydligen oerhört svårt att ta till mig enkel information som inte rör bullbak, blöjor eller smink. Jag antar att jag borde förklara för bilreparatören att min man tyvärr inte kan ta samtalet just nu. Han har gått för att jobba i gruvan, och måhända slakta ett par vildsvin med sina bara händer på vägen dit. Jag skulle förstås kunna ta ett meddelande, men jag har tappat bort mitt läppstift så jag har inget att skriva med. Dessutom kan jag tyvärr inte skriva förgasare utan att fnittra hysteriskt och tappa mitt tuggummi. Och om du ursäktar mig så måste jag gå och plocka ögonbrynen och vaxa bikinilinjen nu.

För alla vet ju att det krävs en snopp för sådana saker som att köra bilen, tanka bilen och för att byta olja i bilen. I själva verket är det ju snoppen det enda verktyg man använder när man byter olja. Men fråga mig inte på vilket sätt, ty det kan ju inte jag veta, jag är ju kvinna. Men jag antar att all information som rör saker såsom verktyg, mekaniska saker och lämpliga dimensioner på bärande träreglar helt enkelt lagras i snoppen, och kommer fram vid passande tillfällen. Det är antagligen därför män är så rädda om sin snopp, en felplacerad bandyboll i hög hastighet kan ju leda till att den skadade mannen aldrig mer kan använda en skruvtving eller programmera videon.

På motsvarande sätt är min kropp tydligen inte bara ovanligt lämpad för barnafödsel, utan rent biologisk sett är även mina händer formade för att på bästa möjliga sätt kunna fatta ett strykjärn, diska en gryta och göra rent en toalettstol. Märklig nog, och måhända även lite opraktiskt, så är resten av min kropp designad för att bära obekväma underkläder. Men vem är jag att ifrågasätta evolutionen?

Att männen tjänar mer än vi kvinnor är dock inte så konstigt. Det är deras hämnd. De är helt enkelt sura för att vi kom på det där med att låtsas vara dumma och svaga först. För tänk så mycket vi slipper göra. Ingen man kan med hedern i behåll neka en kvinna hjälp med att mosa en äcklig spindel. Dessutom rensar min man alltid avloppen utan diskussion, bara för att jag säger att det är läbbigt. För att inte tala om vilken service man kan få i byggvaruhuset med repliken "ursäkta mig, kan du såga den här brädan? Jag skulle gjort det själv, men mina bröst är tyvärr i vägen."

Det är uppenbarligen någon unge som fyllt år på barnens dagis. Varje natt i en veckas tid så har Ellinor vaknat vid tretiden, satt sig på mitt huvud och sjungit "ja, må hon lera, ja må hon lera, ja må hon leeeeeeeeeera".

Jag tycker det verkar som om dagis har ett märkligt sätt att fira födelsedagar på. Eller så är det hela bara någon form av play dough- förbannelse, som drabbar sådana som vi som kokar vår egen lera istället för att köpa små burkar som är femton gånger så dyra och inte alls smakar lika gott.

Jag har beställt en ny diskmaskin. Från Bosch. En helintegrerad. Enligt Bosch är deras maskiner så tysta att det kan vara svårt att veta om maskinen är igång. Därför "introducerar Bosch nu en lika fascinerande som genial lösning: Info Light." Vilket innebär att en röd ljusprick lyser på golvet när maskinen är igång - och när ljuset inte lyser så vet man att maskinen är klar!


Jag vet inte om jag tycker att det är så himla fascinerande. Det hade varit mer facinerande om Carl Bildt hoppat ut ur maskinen och ropat "färdig - kom och töm!"

Fast det vore förstås inte genialt.