Hoppas att jag får sitta bredvid kungen.
Städa, städa, städa. Det är det enda jag gör nuförtiden. Så här ser en vanlig dag ut: Städa, städa, frukost,städa, städa, städa, lunch, städa, söka jobb, städa, städa, middag, städa, städa, sova. Och snart får jag väl jobb som städerska, antagligen på en högstadieskola där ungdomarna hånflinar och kastar cigarettfimpar på mig. Tills de får reda på att jag egentligen är en välutbildad lärare, då kastar de tegelstenar istället.
Sedan får jag Nobels Städpris. Iklädd blommig städrock tar jag emot mitt diplom som består av en wettextrasa där det i guldskrift står "plocka upp efter dig, din mamma jobbar inte här". Naturligtvis får man inga prispengar, för alla vet ju att en notorisk städerska bara skulle bränna dem på Ajax Ultra och kökssvampar. Sedan håller jag ett tacktal: "Först och främst vill jag passa på att tacka mina barn. Utan dem hade det här aldrig varit möjligt. Ty utan dem hade det inte funnits något att städa. Därför vill jag överlämna denna Nobelwettextrasa till dem, så att de bär med sig den i livet och torkar av äckliga cafébord och parkbänkar innan de sätter sig ner. Amen."
Nu måste jag fortsätta städa.
