Jag, Brian och fågelspindeln
Nu när mörkret sänker sig och alla spindlarna kryper fram ur sina äckliga spindelvrår i källaren för att bita mig i tårna när jag hänger tvätt , så kommer jag plötsligt på vad jag drömde inatt.
Eftersom källaren numera är nästintill tom så tänkte jag måla om väggarna. I drömmen bestämde jag mig för att skoja med min man genom att måla en gigantiskt fågelspindel på väggen, ungefär i storleken två gånger tre meter. Sedan skulle jag skicka ner min man i källaren och skratta hysteriskt när han skrek och svimmade (stackars min man, jag är inte ens snäll mot honom när jag sover). Men strax efter det att jag färdigställt den naturtrogna målningen så fick universum en liten knäpp, och alla bilder blev verkliga. Vilket förstås innebar att vi plötsligt hade en riktig två gånger tre meter stor fågelspindel i källaren. Jag beordade naturligtvis min man att gå ner och slå ihjäl den med en sko eller något annat hårt, men min man vägrade med motiveringen att han inte hade någon sko som var stor nog. Så iställer var vi tvugna att sälja huset. Och ni kan ju gissa hur lätt det att sälja ett hus med en enorm fågelspindel i källaren (jag försökte få mäklaren att övetyga folk om att det inte var några problem eftersom den faktiskt inte hade lärt sig att öppna dörrar. Än.).
Ingen hade heller tid att hjälpa mig eftersom alla var upptagna med att försöka komma på vad de skulle göra av alla Backstreet Boyskopiorna som klivit ner från affischerna i tonårsflickors rum över hela världen och som nu krävde att få bubbelvatten på flaska och sitt hår tillfluffat var femte minut.
Tänk så konstigt och ologiskt man kan drömma. Jag menar, nu när jag är vaken är det ju alldeles självklart att vi borde slängt ner alla affischkillarna i källaren till fågelspindeln. Fast jag hade behållt en eller två Brian Littrells. De hade passat så fint ihop med tapeterna i mitt nya hus.
Eftersom källaren numera är nästintill tom så tänkte jag måla om väggarna. I drömmen bestämde jag mig för att skoja med min man genom att måla en gigantiskt fågelspindel på väggen, ungefär i storleken två gånger tre meter. Sedan skulle jag skicka ner min man i källaren och skratta hysteriskt när han skrek och svimmade (stackars min man, jag är inte ens snäll mot honom när jag sover). Men strax efter det att jag färdigställt den naturtrogna målningen så fick universum en liten knäpp, och alla bilder blev verkliga. Vilket förstås innebar att vi plötsligt hade en riktig två gånger tre meter stor fågelspindel i källaren. Jag beordade naturligtvis min man att gå ner och slå ihjäl den med en sko eller något annat hårt, men min man vägrade med motiveringen att han inte hade någon sko som var stor nog. Så iställer var vi tvugna att sälja huset. Och ni kan ju gissa hur lätt det att sälja ett hus med en enorm fågelspindel i källaren (jag försökte få mäklaren att övetyga folk om att det inte var några problem eftersom den faktiskt inte hade lärt sig att öppna dörrar. Än.).
Ingen hade heller tid att hjälpa mig eftersom alla var upptagna med att försöka komma på vad de skulle göra av alla Backstreet Boyskopiorna som klivit ner från affischerna i tonårsflickors rum över hela världen och som nu krävde att få bubbelvatten på flaska och sitt hår tillfluffat var femte minut.
Tänk så konstigt och ologiskt man kan drömma. Jag menar, nu när jag är vaken är det ju alldeles självklart att vi borde slängt ner alla affischkillarna i källaren till fågelspindeln. Fast jag hade behållt en eller två Brian Littrells. De hade passat så fint ihop med tapeterna i mitt nya hus.
Kommentarer
Trackback
