Karin Lindell

Jag är jättebra på många saker. Speciellt på sådan där falsk blygsamhet

När någon berömmer mig för en krönika som jag svettats ihop under en tvådagarsperiod så säger jag "äsch, den där. Den skrev jag ihop på en halvtimme. Eller var det en kvart? Den skrev sig praktiskt taget själv, i sömnen. Det var faktiskt inte ens jag som skrev den. Det är helt enkelt en utskrift av min mans snarkningar"

Det kan förstås vara ganska odrägligt med sådana personer som jag, men å andra sidan så försöker jag kompensera det med lite falsk skrytsamhet. Som när min dotter för första gången stod själv och bara höll i sig med en hand så ringde jag runt till alla kompisar, släktingar, vagt bekanta och några slumpmässigt utvalda personer i telefonkatalogen, och berättade att hon nu praktiskt taget kunde gå själv. Och så råkade jag kanske lägga till att jag gått ner i vikt, lärt mig laga sufflé samt att min man tagit flygarexamen.

Vilket är lite jobbigt eftersom det var sju månader sedan, och min dotter fortfarande inte går. Eller jo, det har hänt att hon gått fem meter, hur stadigt som helst, men sedan ler hon bara hånfullt åt mig och kryper vidare med en strumpa i munnen och en kastrull på huvudet. Och kvar står jag och försöker förklara för hela bekantskapskretsen som just anlände att i vanliga fall går hon, men idag har hon en krypdag. Antagligen för att hon utvecklas så mycket språkligt, och måste lägga energi på det.

-Eller hur mammas lilla gumma? Du pratar ju så bra nu! Säg "där är napparna". Precis som du sa det igår. Säg det nu gumman. Säg det, säg det.

-Ääääh? säger Ellinor och tuggar lite extra på strumpan innan hon beger sig till toaletten för att slicka lite förstrött på toaborsten.

Och kvar står jag. Utan sufflé, med tjugo kilos övervikt och en man som vägrar köpa en lämplig flygarklädsel på Överskottsbolaget, ha på sig en basker med vingar och säga snuskiga saker såsom "kom igen baby, jag har fällt ut landningsstället åt dig".