Karin Lindell

I dag när vi var ute och gick somnade Ellinor för en gångs skull i vagnen. Hon sov i hela tio minuter innan Samuel väckte henne med livfulla skrik. Sedan tillbringade jag en och en halv timme med att försöka få henne att somna om, och hela tiden svor jag inombords. Jag var helt övertygad om att dagen nu var förstörd. Nu skulle hon antingen vara jättekinkig hela eftermiddagen, eller helt enkelt somna för tidigt och vakna igen vid elva tiden på kvällen och ha party. Och det skulle ju vara okej, om hon inte var alldeles för liten och opålitlig för att ha ett sådant där coolt föräldrafritt party.

På eftermiddagen infriades naturligtvis mina förväntningar. Ellinor däckade i bilen på väg till min mans jobb. När  jag stannat bilen rusade jag runt till Ellinors sida, knäppte loss henne, hissade henne i luften, sjöng små grodorna, pruttade med munnen, kittlade henne och härmade ett antal djur. Sedan grät jag lite uppgivet medan Ellinor glatt snarkade vidare.

För jag vet ju att en tupplur vid den tiden på eftermiddagen innebär att hon inte somnar för natten förrän hon hunnit kontrollera att morgontidningen kommit som den ska. Och jag får både alldeles för lite sömn och alldeles för mycket sällskap. Dessutom får jag ingen chans att betala den där elräkningen, hänga upp tvätten eller kissa utan att någon sitter bredvid och applåderar. Så nästa dag vaknar jag sur, förvirrad och kissnödig och inser att de stängt av elen. Och när jag ska klä på mig inser jag att alla rena kläder också är våta och ligger småmöglar i tvättmaskinen, tillsammans med min mobiltelefon som Samuel lagt dit i ett obevakat ögonblick. Och den vanliga telefonen funkar inte utan ström, så jag kan inte ringa efter hjälp. Inte heller kan jag göra kaffe, så jag kan inte få min hjärna att vakna. Och med tanke på den jobbiga natten så är den extra trög, så jag märker inte ens att Ellinor slänger ner bilnycklarna i toaletten. Så där sitter jag, naken, kall och utan bil och hjärna. Till slut sveper jag in mig i ett lakan och beger mig ut på vandring genom byn, på jakt efter värme, lampor och koffein. Men ingen släpper in mig eftersom jag ser ut som en galen transvestitmunk, så till slut förfryser jag tårna och bröstvårtorna, de ramlar antagligen av, och trots att det hela löser sig i slutändan så får jag för evigt dras med öknamnet "äcklig ismunk som saknar bröstvårtor".  

Så när min man väl kom ut från sitt jobb i eftermiddags och oroligt frågade varför jag grät så fräste jag bara "skulle inte du gråta om du var en bröstvårtslös transvestit utan kaffe?!".

Nu är det kväll, Ellinor har varit glad och go och somnade utan ett pip vid samma tid hon alltid brukar somna. Jag måste bli bättre på att inte dra förhastade slutsatser. Eller så kanske jag kan utnyttja min förmåga till halvdana förutsägelser och söka jobb som meterolog.