Och jag som aldrig blir bra på bild.
Vi är nyss hemkomna från kommunarkivet. Låt oss hoppas att vi aldrig behöver åka dit igen.
Fastighetsbeteckningen på vårt hus är lite förvirrande. Jag vet vad den är nu, och nästan vad den var förr. Nästan är inte riktigt tillräckligt när man letar i arkiv. Arkivkvinnan sprang upp och ner i källaren, och varje gång hon kom upp så utropade jag "ja, den här är det! Nej vänta förresten. Det var fel. Prova med nummer 17 istället. Eller 19. Eller varför inte 45?"
Som tur var hade jag barnen med mig, så jag behövde inte känna mig ensam medan kvinnan var i källaren. Och det fanns mycket roliga leksaker där också. Samuel hittade en penna som man kunde rita på väggen med. Sedan behövde han kissa. Medan vi var på toaletten kröp Ellinor in i ett av de små skåpen för värdesaker och gömde sig. Arkivkvinnan kom upp och erbjöd dem att rita med några kritor på en äkta gammal griffeltavla. Samuel ritade lite på den äkta gamla skolbänken istället. Ellinor åt upp sin krita. Sedan kräktes hon lite.
När Samuel tröttnat på att vandalisera skolbänken bestämde han sig för att hoppa i soffan med skorna på. Jag förklarade att man inte fick vara i soffan med skor på, vilket Samuel tog som en uppmaning till att klä av sig. Allt. Undertiden kröp Ellinor runt, runt under utställningen av skolan genom tiderna, och jag försökte kolla igenom den trettiofemte mappen med husritningar.
Tack och lov var det rätt hus, fast de ritningar jag ville ha var inte med. Men jag tog ett papper på måfå och bad om en kopia så att arkivkvinnan inte skulle känna att den senaste timmens arbete var helt förgäves. Sedan flydde vi fältet, och lämnade tre arkivanställda att ställa upp de tre stora utställningsmontrarna som Ellinor just vält. Den fjärde medarbetaren var ute i kopieringsrummet och tillverkade stora affischer med bilder av oss och texten "Portförbjudna för tid och evighet".
Fastighetsbeteckningen på vårt hus är lite förvirrande. Jag vet vad den är nu, och nästan vad den var förr. Nästan är inte riktigt tillräckligt när man letar i arkiv. Arkivkvinnan sprang upp och ner i källaren, och varje gång hon kom upp så utropade jag "ja, den här är det! Nej vänta förresten. Det var fel. Prova med nummer 17 istället. Eller 19. Eller varför inte 45?"
Som tur var hade jag barnen med mig, så jag behövde inte känna mig ensam medan kvinnan var i källaren. Och det fanns mycket roliga leksaker där också. Samuel hittade en penna som man kunde rita på väggen med. Sedan behövde han kissa. Medan vi var på toaletten kröp Ellinor in i ett av de små skåpen för värdesaker och gömde sig. Arkivkvinnan kom upp och erbjöd dem att rita med några kritor på en äkta gammal griffeltavla. Samuel ritade lite på den äkta gamla skolbänken istället. Ellinor åt upp sin krita. Sedan kräktes hon lite.
När Samuel tröttnat på att vandalisera skolbänken bestämde han sig för att hoppa i soffan med skorna på. Jag förklarade att man inte fick vara i soffan med skor på, vilket Samuel tog som en uppmaning till att klä av sig. Allt. Undertiden kröp Ellinor runt, runt under utställningen av skolan genom tiderna, och jag försökte kolla igenom den trettiofemte mappen med husritningar.
Tack och lov var det rätt hus, fast de ritningar jag ville ha var inte med. Men jag tog ett papper på måfå och bad om en kopia så att arkivkvinnan inte skulle känna att den senaste timmens arbete var helt förgäves. Sedan flydde vi fältet, och lämnade tre arkivanställda att ställa upp de tre stora utställningsmontrarna som Ellinor just vält. Den fjärde medarbetaren var ute i kopieringsrummet och tillverkade stora affischer med bilder av oss och texten "Portförbjudna för tid och evighet".
Kommentarer
Trackback
