Karin Lindell

Det är svårare att blogga under helgen. Vi är ju så upptagna då. Med att sova ikapp. Å andra sidan är det inte så många som läser bloggen under helgen. Ni är ju så upptagna då. Med att gå raska familjepromenader och njuta av solljuset. Och alla måste ni tydligen gå förbi vårt hus samtidigt som ni skrattar högt och lite misstänkt skadeglatt.

Kan ni inte anstränga er lite för att se snäppet miserablare ut? Ni kan väl platta till ert fluffiga hår litegrann, fräsa åt varandra och stoppa ner gamla kokta makaroner i era uppvikta byxveck? Pudra lite vällingpulver i mannens polisonger också, så att vi kan sitta i fönstret och nicka igenkännande.

Åh, när ska Ellinor börja sova på nätterna? Hon är 14 månader nu, och det börjar kännas lite väl påfrestande med dessa vaknätter.  I natt var Samuel vaken också. Först hojtade han på sin far, som låg och sov bredvid hans säng, men efter några minuter gav han upp och ropade "mamma" istället. Jag gick in och försökte trösta honom, vi letade lite efter en napp och flaxade med täcken, men efter en stund gav jag upp och vi gick ut till soffan. På vägen ut snubblade vi över maken, vilken rubbade hans snarkrytm något. Det står ju helt klart att barnen inte har ärvt sin sovförmåga efter sin far.

Tyvärr brås de väl på mig. Jag sover dåligt om det är för varmt, för kallt, för mycket ljud, för tyst, för tunn kudde, för tjock kudde och om det är inbrottstjuvar i källaren. Det senare är det ofta. Jag hör dem, och då måste jag springa ner och se till så att de tar mina mans gamla mögliga bokkartonger, och inte min nya fina avfuktare. Tar de den blir de nämligen tvungna att simma ut, och då blir väl jag stämd.