Karin Lindell

Jag trodde att barnen var väl förberedda. Vi har tränat dem på att leka med lera utan att äta upp hälften, vi har tränat på att inte hälla all mat på golvet (max två tredjedelar) och vi har tränat dem på att ringa hem så att de kan göra det när de rymt och liftat till Enköping. Ellinor kan säga viktiga saker såsom "nej, släpp! Det är min traktor" och "jag vill inte gå och lägga mig, jag vill gunga. Gunga! Gunga! Nuuuuuuuuuuuuuuuuuuuu!"

Så jag kände mig trygg när första dagisfröken hälsade på barnen. Jag tänkte att nu minsann ska ungarna briljera, och fröken kommer att klappa händerna av lycka över deras verbala förmåga. Jag log stolt och beredde mig på att ta emot allehanda komplimanger för min förmåga att uppfostra barn, och jag tänkte passa på att tillägga att det nog är ärftligt. Från min sida. 

Då lutade fröken sig fram mot Ellinor och frågade "vad säger kossan?"

Skit också. Vi har ju glömt träna på det. Och inte kändes det bättre tio minuter senare när nästa fröken frågade exakt samma sak. Och Ellinor svarade naturligtvis inte. Inte heller tredje fröken fick något svar på denna tydligen mycket viktiga fråga.

Så nu ska vi träna hela kvällen. Och om Ellinor inte lär sig det tills imorgon får hon allt låta bli att släpa runt på den där förbaskade plastkossan hela dagen.