Att klä sig rätt
Klädkvitton ska man spara. Framförallt för att de innehåller spännande och lärorik läsning. Som när jag köpte en fin grön- och gulrandig t-shirt till Samuel och sedan kunde konstatera att jag tydligen köpt en "flicktröja". Tack och lov har Ellinor nu kunnat ärva den tröjan så att den äntligen hamnat på den typ av kropp den var ämnad för. Det måste kännas bra för KappAhl. Problemet är väl bara att hon har den till sina "pojkbyxor" - de enda jeansen jag kunde hitta utan fjärilar, blommor och hjärtan.
Igår var jag på Lindex. Där provade jag lite tröjor till mig själv. Jag hittade en turkos enkel tröja som var nedsatt till halva priset. Så jag provade den och upptäckte snabbt att storlek L för en gångs skull kändes väldigt rymlig. M satt mycket bättre, ja den passade faktiskt alldeles utmärkt. Lycklig som sällan förr skuttade jag bort till kassan med mitt fynd. Jag sträckte över plagget och log i samförstånd mot kassörskan. Trots allt tillhörde vi båda nu Medium-klubben, klubben för oss som rör på oss regelbundet och inte äter chokladbollar till frukost (okej, en, men om det inte syns behöver man ju inte nämna det). Kanske skulle jag och kassörskan nu bli bästa vänner, och regelbundet träffas för att sitta på ganska smala stolar - bara för att vi kan. Och så skulle vi förstås kunna låna kläder av varandra och säga saker såsom "nähä, lägg av, din rumpa är ju inte alls stor, kolla på min rumpa, den är mycket större!" Fast egentligen skulle ju ingen av våra rumpor vara stora, utan rumpsnacket skulle mer vara ett sätt att kommunicera för att stärka vår gemenskap.
Expediten log så snällt mot mig, att jag förstod att hon tänkte på precis samma sak. Sedan räckte hon över kvittot, och jag kontrolläste det som jag alltid gör:
"Klänning 99,50"
Klänning? Jag förstår inte. Vadå klänning? Den slutar ju i midjehöjd.
Igår var jag på Lindex. Där provade jag lite tröjor till mig själv. Jag hittade en turkos enkel tröja som var nedsatt till halva priset. Så jag provade den och upptäckte snabbt att storlek L för en gångs skull kändes väldigt rymlig. M satt mycket bättre, ja den passade faktiskt alldeles utmärkt. Lycklig som sällan förr skuttade jag bort till kassan med mitt fynd. Jag sträckte över plagget och log i samförstånd mot kassörskan. Trots allt tillhörde vi båda nu Medium-klubben, klubben för oss som rör på oss regelbundet och inte äter chokladbollar till frukost (okej, en, men om det inte syns behöver man ju inte nämna det). Kanske skulle jag och kassörskan nu bli bästa vänner, och regelbundet träffas för att sitta på ganska smala stolar - bara för att vi kan. Och så skulle vi förstås kunna låna kläder av varandra och säga saker såsom "nähä, lägg av, din rumpa är ju inte alls stor, kolla på min rumpa, den är mycket större!" Fast egentligen skulle ju ingen av våra rumpor vara stora, utan rumpsnacket skulle mer vara ett sätt att kommunicera för att stärka vår gemenskap.
Expediten log så snällt mot mig, att jag förstod att hon tänkte på precis samma sak. Sedan räckte hon över kvittot, och jag kontrolläste det som jag alltid gör:
"Klänning 99,50"
Klänning? Jag förstår inte. Vadå klänning? Den slutar ju i midjehöjd.
Kommentarer
Postat av: K
Hon skrev ju bara fel förstår du väl! ;D
Postat av: Annelie
:-D
Trackback
