Karin Lindell

Säga vad man vill om mina barn, men de har en väldigt utvecklad empatisk förmåga. I dag tyckte tillexempel Ellinor väldigt synd om diskmaskinen som skulle bli tvungen att åka till soptippen alldeles ensam, så hon bestämde sig för att hälla kattmat i avfuktaren så att den skulle få följa med. Nu är det ju en viss ålderskillnad på maskinerna - diskmaskinen är pensionär, medan avfuktaren fortfarande är i blöjstadiet (eller i alla fall i sånyattetiketternainteensramlatav-stadiet) - men sådana små detaljer ska inte få stå i vägen för en berikande vänskap, hävdar Ellinor.

Jag är dock inte beredd att ge upp min egen nära relation med avfuktaren. Jag har några små idéer som kanske kan lösa problemet.

1. När avfuktaren är igång blåser en fläkt som får torrfodret i den att virvla upp - nästan ända upp till hålen det stoppades in igenom. Ju mer fukt, desto mer snurrar fläkten och desto högre flyger maten. Enkel princip. Lösningen borde alltså vara att tillsätta mer fukt. Genom att hälla vatten på avfuktaren?

2. Skaffa mig en liten liten katt som liksom går att forma så den får plats i avfuktaren. Typ bonsai kittens, om ni kommer ihåg dem. Är dock osäker på om små små katter kan äta så mycket torrfoder. Är än mer osäker på om det är bättre att ha en katt i avfuktaren än mat.