Karin Lindell

I dag var jag och babblade i radion. Radio är inte bara roligt utan även ett det perfekta mediet.  Jag kan låtsas att ingen lyssnar, och de som lyssnar kan låtsas att jag är snygg. För att hjälpa upp den senare fantasin kan jag berätta att jag var iklädd en glittrig guldig bikini, och mina tuttar släpade inte alls i golvet så att programledaren snubblade över dem. Nej, men däremot trasslade mina superlånga vackar ögonfransar in sig i mikrofonsladden så att tre tekniker fick kallas in för att hjälpa mig loss. Och sedan applåderade alla och kastade konfetti och så bars jag ut av en samling män med nakna överkroppar - och ingen av dem suckade och stånkade och de sa definitivt inget i stil med "ska  det här ingå i mina arbetsuppgifter vill jag fan ha extra betalt".

Det var verkligen en fantastisk upplevelse. Men så är det ju varje dag när man är rik, känd, smal och snygg som jag är.

Och nu ska jag med en elegant böjning av överkroppen svepa med mina armar längs vårt blankpolerade laminatgolv och plocka upp Ellinor som just stoppade en upphittad gammal topz i sitt högra öra och sprang med den vackra sidan av skallen först rakt in i skrivbordet. Så som barn till vackra kända föräldrar gör.