Karin Lindell

Att jobba deltid när man har barn kallas för en kvinnofälla. Jag anar varför.

I går gick min man upp, satte på sig kläder, borstade tänderna och bytte en blöja. På Ellinor, inte på sig själv. Sedan gick han till jobbet.

Jag började en hel timme senare, så när jag gick upp gav jag barnen kastammunition, förlåt frukost, städade upp efter kriget, förlåt frukosten, och bytte kläder på de sårade, förlåt barnen. Därefer var det tandborstning, packning av dagiskläder, dagislämning inklusive gråt, och sedan jobb i ett par timmar. På lunchen åkte jag hem en snabb vända, plockade upp posten och ringde till två företag som skickat felaktiga räkningar (en tradition de har). Sedan jobbade jag i några timmar innan jag hämtade barnen på dagis och åkte till affären för att handla inför helgen. Det var så många människor i affären att det hela kändes som en stor fest. Speciellt eftersom Ellinor gjorde en perfekt imitation av en full och klängig snubbe som inte fattar när man säger nej, och envisas med att försöka hångla med ens knäveck efter det att han däckat. Jag kände mig ung på nytt. Sådär ung och lidande som man känner sig när man är femton och tycker att tiden går oändligt långsamt och tror att livet alltid kommer se ut så här.

Väl hemma var det dags för att plocka in varorna, städa och förbereda mat. Ellinor blev så exalterad av detta överflöd av roliga sysslor att hon bet hål i en nyinköpt krämförpackning och hällde ut innehållet på golvet. Sedan kissade hon på sig av förtjusning. Samuel ville inte vara sämre han så han "glömde också att gå på toaletten mamma".

När allt var städat och klart passade min man på att komma hem från jobbet och hojta "tjoho, nu är det helg!".


Idag ska vi åka till Ikea. Jag ska shoppa och min man följer med för att bära grejer och för att hindra barnen från att provstudsa alltför många soffor. Konceptet kallar jag för "mansfällan".