Karin Lindell

Innan jag skickar iväg veckans krönika till Blekinge Läns Tidning så brukar min man få läsa den. Vi kan låtsas att det är för att han ska ha en chans att komma med invändningar (eftersom jag ofta råkar skriva om honom. Eller om hans kalsonger). Fast det är inte därför.

Dock hatar min man att läsa mina krönikor. Jag har ingen aning om varför, för jag försöker stötta honom i hans läsning så mycket jag bara kan. Till exempel så står jag alltid bredvid honom - så nära att hans ögonfransar fladdrar varje gång jag andas. Och eftersom jag vill att han ska lägga märke till all support jag ger honom, så andas jag extra ofta.

Sedan ställer jag intresserade frågor som visar att jag bryr mig. Till exempel brukar jag fråga "hur långt har du läst?" och "är den rolig?". Sedan upprepar jag den senare frågan för att han ska förstå att hans åsikt är viktig för mig och att jag hemskt gärna vill veta svaret. För säkerhets skull fyller jag även i med "vavavava? Är den det? Va?Va?" följt av "men varför skrattar du inte då?"

Jag känner verkligen att hela proceduren för mig och min make närmare varandra.


Här är veckans krönika. Om ni vill får ni gärna föreställa er att jag flåsar på er när ni läser.

Efter att jag och barnen lyckats ta oss igenom en hel dag av hushållssysslande och pärlpysslande utan att någon av oss fallit i gråt, så inser jag att vårt nya liv nu har börjat. Det nya liv man får när barnen är så stora att pärlplattorna blir fulla av pärlor innan deras näsor blir det.

Jag vet precis hur det kommer bli framöver. Jag har planerat det i detalj sedan länge. Speciellt middagarna.

Jag och min man ska sitta vid bordet. Det kan vara en vanlig måndagskväll, men vi har ändå kläderna på oss båda två. Min man har inte tagit av sig sin tröja med orden "de kommer ju bara kasta mat på mig ändå" och sedan har han inte tagit av sig byxorna med orden "man vill ju faktiskt matcha". Själv har jag inte bara på mig kläder, utan även smink, en midja och ett leende.

Och sedan ler min man mot mig, bara för att han tycker så mycket om mig, och inte för att jag har potatismos i håret. För hädanefter ska vi inte äta potatismos. Vi ska enbart äta potatisrätter med franska namn och kött som man absolut inte kan svälja utan att tugga. Till det har vi sås som inte serveras i en röd flaska med grönt lock, och trots att maten är väldigt god så är det ingen som slickar på tallriken. Inte heller slickar någon på bordet, på golvet eller på min arm när jag sträcker mig efter mjölkpaketet.

Under en lång stund sitter min man och ler mot mig, och hans leende reflekteras i mina ögon och i våra blanka, rena vitvaror. Och trots att vi just då bara har ögon för varandra så är det ingen som tar tillfället i akt och passar på att äta lite jord ur blomkrukan eller stoppa basilika i lillasysters öron.

Efter maten säger barnen "tack för all den goda blomkålen" och så skuttar de självmant i säng. Kvar finns jag, mina man och tre, fyra timmar av underbar vuxentid. Min kära make passar på att säga romantiska saker såsom "så vacker du är", "jag älskar verkligen dig" och "ja, jag vill jättegärna avfrosta frysen". Själv sätter jag mig i soffan, som är full av mjuka rena kuddar och helt tom på kritor, traktorer, dockor och mystiska pinnar som någon släpat in.

Just när jag ska slå på teven, som bara sänder nyinspelade program av alla mina nedlagda favoritserier, så dyker Dr House upp och ger mig komplimanger för mitt välstädade hem.(För ska man fantisera så kan man lika gärna göra det ordentligt.) Han masserar mina fötter och ställer sedan diagnos på oss allihop. Min man konstateras vara lite knäpp (obotligt, så jag får papper på att det är bäst att ignorera hans vansinniga idéer om att skaffa diverse sportkanaler). Mina barn är lite snoriga, men han vaccinerar dem mot förkylning. Och mot vinterkräkssjuka. Och mot tidiga morgnar. Hädanefter älskar de att sova på morgnarna. Och så jag då. Jag visar mig vara ett missförstått geni. En ovanlig åkomma som genast uppkallas efter mig.

Japp, precis sådär kommer det bli. Jag ska bara plocka upp den där bajskorven som något lagt på golvet, och sätta på mig en tröja som ingen snutit sig i, sedan är jag redo.