Förbluffande normal
Jag går upp. Tittar lite på mina Pellytrådbackar. Kissar. Borstar håret. Provdrar backarna lite. Gör kaffe. Tar en sväng förbi sovrummet och slänger en blick på backarna. Äter en macka. Ståendes i garderobsöppningen så att jag ser backarna.
Min man tycker att jag är knäpp. Men han såg inte gårdagens dokumentär om vuxna människor som köper äckligt verkliga dockbebisar och drar runt dem i vagn. Om han sett den skulle han uppskatta min enorma normalitet.
Nu blev jag inringd för att jobba. Men oroa er inte, jag tar med mig minst en pellyback.
Kolla! De älskar också pellybackar!
Haha! Finns ju inget härligare än precis efter som man lyckats ta sig i kragen och städa upp någonstans eller organisera nått.
Jag såg också dokumentären - läskigt!
lessen Karin, men min man - som såg den där dokumentären - vilket jag inte gjorde.. tycker också du är konstig.. han frågade mig nyss (jag hade bloggen öppen då han kom till datorn) "Kissade hon i trådbackarna?"
Jag väntar på ett inlägg nu där du skriver att du har blivit sponsrad av Pellybacksföretaget och lovat att döpa nästa barn till Pelly Lindell...
