Talande skor
Jag har lite ångest för det här med dagis. Det finns så mycket att oroa sig för nu när ungarna blivit så självst'ändiga att de kan äta grus och maskar utan att mamma tittar på. Tänk om mina gullungar känner sig ensamma? Tänk om de saknar sin lilla mamma? Tänk om de andra barnen äter upp deras maskar?
Men allra mest oroar jag mig över om jag som förälder gör rätt. Borde jag haft dem hemma längre? Borde jag lärt dem stava till sina namn? Eller borde jag kanske lärt dem att man inte äter maskar?
Min senaste noja handlar om kläder. Jag vill vara en medveten mor. En mor som ser till sina barns bästa. En mor som har koll på vilka skor som är prisvärda, sitter bra på foten och inte läcker utan håller fossingarna varma hela långa vintern. Så att de andra föräldrarna kan se på mina barns fötter att deras mor minsann är en modern och omtänksam mor som gått på universitetet, tänker djupa tankar, sopsorterar, går på konstgallerier, kan stava till bävernylon och inte alls sitter hemma på lördagskvällarna och tävlar i chipsätning.
Men vilka skor sänder ut de signalerna? För än så länge har mina barn fått nöja sig med skor som skriker "köpta av en stressad tvåbarnmamma som efter tjugo minuters provande tröttnade på att krypa in under skohyllor för att hämta fyraåringen, fyraåringens skor, fyraåringens strumpor och fyraåringens skosnöreätande lillasyster, och därför roffade åt sig en näve kängor i okänd storlek innan hon körde hem och hällde i sig två koppar kaffe och en alvedon".
